Detta är en blogg om alla nyanser i livet.

Ingenting är svart eller vitt utan allt är en blandning... Vardagsvitt!

,

lördag, augusti 21, 2010



Vallmo...
...jag är helt galen i vallmo
kan inte förstå varför, kanske för dess underbara färg!
Små lurviga knoppar som gömmer på en hemlighet... likt en fjäril.

Jag sådde en påse med kornvallmo i en av pallkragarna och nu
blommar det för fullt så det är en fröjd för ögat.
Sommaren börjar lida mot sitt slut och barnen längtar faktiskt
till skolan som börjar på måndag.
Mest efter alla kompisar skulle jag tro...
Jag är ledig hela veckan för att de ska få en lugn start
på första skolveckan.
Har alltid så dåligt samvete eftersom våra barn har långa dagar
med tidiga mornar (06,00)
Men så är det man lever i den ständiga stressen av
arbete och hemma/hushållstjänst
Inte minns man att det var så här när man var liten eller?
Mamma var ju alltid hemma och pappa kom hem lagom till middagen
jag gömde mig alltid i vår stora garderob i köket och pappa sa alltid
- wosch jär aMarith? (var är Marith)
-It veit i! (inte vet jag) svarade alltid mamma
Å lika överraskad såg pappa ut när han "hittade"
mig ihopkrupen på en av hyllorna!
-Jasså järe jenna dö jär! (jaså är det här du är!)

Ja det var tider det som aldrig kommer igen...

Så ta hand om era barn lite extra nu när

skolan startar jag ska iaf försöka!

7 kommentarer:

zinkbaljan sa...

Tjena "Colgate"!!!! :=))))


Ja, visst är Vallom fina. Tycker jag med!

Du får absolut komma och fika när jag köper stuga på Gotland! :=)

Kram

Anni sa...

Underbart inlägg! Fortsätt så & sluta inte :)

Anonym sa...

Kloka tankar, Kram Ulla

Jenny sa...

Hej Vännen!
Det är så vackert med vallmo!

Min mamma var oxå hemma när jag var liten (hon var "hemmafru", finns det sådana nu??:)).

Vilken härlig dialekt dina föräldrar pratar! Bra att du översätter, annars hade jag nog inte förstått allt:)

Ha det gott!

Kraam Jenny

Anna-Lena, Drömmar av silver sa...

Vilket fint barndomsminne du delar med dig av! Ler lite, för det kändes liksom igen och jag fick lite fina minnesbilder från min egen barndom. Mina föräldrar är ju tyvärr inte i livet längre och för det mesta rullar vardagen på så det blir inte mycket tid över till reflekterande.

Visst är vallmon underbar, såg att det växer några utanför vår tomt. Hoppas att de sprider sig!

Vi får vara rädda om våra små "blommor"!

Kramar till dig!

Anna-Lena♥

FräckaSyster sa...

Hej!
Vilka fina barndoms minnen.
Ja att gömma sig när pappa kom hem, det gjorde jag ockå =)
Vallmo är ju underbara!

Ha en bra dag!
Kram Jenny

Huset vid ån sa...

Vilka vackra bilder du bjuder på....
Jag känner igen mig väl i din beskrivning om barndomen. Min mamma har alltid varit hemmafru, men det finns väl knappt idag! Men jag tror att många barn skulle må bra av att ha haft barndomar som vi.....Istället för dagens "hysteriska" samhälle....Fniss! Må så gott! Kram Therese